Kevät Keikkuen Tulevi

Ibland blir inte bilder alls som man tänkt sig. Inte alls.
Ibland har jag visioner som bara blir mos.
Jag har oftast många visioner med mig när jag går till studion för att fotografera barn, och brukar säga att får jag en av sju visioner att lyckas så är jag mer än nöjd.
Ibland samarbetar natur, barn och ljus, ibland inte.
Ibland samarbetar mina önskemål med modellens, ibland inte.
Även då vi pratar om vuxna.

Men det är just det som är en del av charmen.
De spontana bilderna och minerna fångar mig alltid allra mest.
Då barnen är sig själva.
Man behöver inte titta i kameran, man behöver inte ha klänningen perfekt, eller håret.
Man behöver inte skratta.
Man är just så perfekt som man är just då.
Jag tycker alla jag fotograferar är så vackra.
Alla.
Och jag fastnar oftast för bilderna på barnen som föräldrarna lätt väljer bort, innan de tittar på dem än en gång, eller två.

Idag hade jag en vision som inte blev till något, kallt var det med, så kallt mina ögonfransar frös fast i ögonlockena, och bilderna kommer bli oediterade.
Jag kanske gör om det när det blir lite mildare, kanske.
Blev ett negativt moln och hänga över den mosade visionen.
Ibland är det bara så.

En annan bild som inte blev som jag tänkt mig men som jag trots allt vill publicera, är en bild influerad av "Kullervon kirous". Den klassiska bilden på Kullervo i skogen med nävarna spända, ni vet.
Jag vill publicera den för det omringas av ett positivt moln, främst för att Marko, som beställde bilden, var så himla nöjd med slutresultatet, men också för att det var så roligt att göra den här bilden!
Marko är en diktskrivare, född på kalevaladagen och som fascineras av Kullervo.

Jag blev tillfrågad om jag kan förverkliga en sådan.
Ja, varför inte i augusti - september.
Nej, nu.
Jaså...
Ett gott råd jag läste av en duktig, duktig fotograf i tiderna var att om du inte kan få med allt, försök inte ens, ta en del. Så jag tog en del. Det som fanns att arbeta med.
Originalmålningen är en höstbild, för det är grönt i naturen och rönnbären hänger i träden.
Vi hade inget av det nu.
Det vi hade var en hund och ett fällt träd, samt en kass, men även den valde jag bort i slutresultatet.
Jag försökte få tag i en ryggsäck av näver, förgäves, så vi valde att ta med en tygkass, eftersom Marko oberoende skulle sätta en modern stämpel på bilden med att bära jeans.
Men jag gav upp även tygkassen i slutediteringen. Den fångade för mycket intresse.

Så en något omvänd och egentolkad bild, influerad av Kullervo.
Som jag skrattade.
Härligt med folk som vågar vara sig själva, vågar vara tokiga!
Jag ser upp till sådant.

Trots att jag tycker denna bild blev så bra den kunde så sku jag gärna göra om den, på hösten.
Kanske vi gör det, vem vet.

Men tills dess,
Trevlig Kalevaladag alla Kullervon och Kyllikkin!