Kameran i Väskan

Min son.
Bilden tog jag i början av veckan då temperaturen var närmare -20C.

En ledig dag från mitt dagsjobb gav mig chansen att slippa ut några timmar i naturen för att lufta kameran idag, innan bostadsfotograferingen.
Jag plockade upp min vän Laila på vägen och vi åkte tillsammans upp till Täktom, närmare sagt Långören.
Solen stod högt på himlen och det halvmolniga vädret de lovat kunde man bara drömma om.
Jag fotograferar sällan i stekande sol nuförtiden för jag ogillar de skarpa skuggorna det ger.
Men planerat var planerat och jag har sällan halvlediga dagar och har inte fotograferat enbart i natur så långt bak jag kan minnas.

Jag gick ända ut till ändan och på vägen tillbaka hörde jag Laila säga;
Ei se kamera siellä laukussa paljoa tee.

Sant.
Jag hade inte plockat fram kameran ens.
Såg inget av intresse, allt var utfläkt i det starka skenet.
Men jag njöt av den friska luften, att få bara gå där, känna snön knarra under föttena, att se mig ikring, tänka, samla tankar, andas.
Bara andas.
Det är en del av fotograferingen min.
För mitt fotograferas är ett själaarbete.
Det har det alltid varit.

Halvvägs tillbaka satt Laila ner sig, för att vänta på örnen hon brukar se där.
Jag tog en HDR bild av henne, för det såg så mysigt ut, bara kakaon fattades.
En skön dag på alla vis.
Och örnen ja, den kom!